Det har (från ögonvittnen) rapporterats att frk Fjupp farit fram som ett jehu med den blågrå damen under en kortare tripp ut på landet. Man kliar sig i huvudet och undrar hur det plötsligt kan växa ut huliganhorn i pannan på en normalt sett ganska tam och försiktig bilförare så fort hon är utom synhåll.
Kan det vara Bettys blixtrande acceleration, eller hennes fantastiska väghållningsegenskaper?
Eller är det en mental spärr som släpper, att det liksom rinner över i glädjebägaren/gasfoten efter alla vedermödor?

Döm själva. I nummer 26 av Teknikens Värld 1957 testades Morris Minor (tyvärr saknas sista sidan i det testet, någon som har sidan 33?) av en ingenjör Lindahl, och resultatet kan beskådas här  i fullt utskriftsformat (sid 1, sid 2 och sid 3). (De röda bokstäverna kan ni bortse från. Dom har Hr Händig plitat dit för att utlänningar som ser testet ska kunna njuta av redaktör Händigs eminenta översättningar av testdata.)

Man kan säga mycket om biltester förr och nu. Nuförtiden sitter en hyggligt tekniskt intresserad journalist och skriver ihop ett biltest på en timme eller två efter en halvtimmes provkörning. På sena 70-talet fick vi Trafikmagasinet i TV där Glenning & Co gjorde rätt utförliga tester för TV-publiken. Bra jobbat, man fick verkligen en samlad bild av en bils kvaliteter på det viset. Men: även Trafikmagasinet i all sin grundlighet och beskäftighet får se sej slagna av testerna på femtitalet, åtminstone i mina ögon.

Kolla faktarutorna i testet ovan. Det är inga lammapattar som testat den nya Morrisen, utan snarare ingenjörer från helvetet, ur Morrisperspektiv, alltså. Dom har t ex bromsat en stackars Morris 20 gånger från 70km till stillastående för att mäta den återstående bromskraften…som är verkligt viktig att veta, faktiskt!

Dom har beräknat - på räknesticka, såklart - översättningsfaktorn mellan motor, växellåda och bakaxel och hur vridmomentet ändras vid olika varvtal. Hr Händig ser framför sig hur ingenjör (inte redaktör, gubevars!) Lindahl i vit ingenjörsrock och skrivbräda under ett par dagar allvarligt hummat och plitat sig igenom en testprocedur som fått en modern testskribent att svimma av överansträngning.
Därefter har redaktören fått hand om materialet och sedan skulle artikeln skrivas.  Ja, jösses. Det var bättre förr, på nåt sätt - gedignare, om inte annat.

Nåväl. Testerna i all ära. Noll till hundra på trettitvå sekunder är kalla fakta. Man får inte horn i pannan av sån acceleration. Rubrikens fråga kvarstår, och den händige ler och kliar sig fortsatt i huvudet.

Är det möjligen så att det här är en tjej-grej - dvs en (för män obegriplig) tyst överenskommelse mellan Betty och frk Fjupp som gör att Betty plötsligt får nån sorts “turboläge” (som hr Händig såklart aldrig kommer hitta) när dom två är ute, på tu man hand?

Bli larmad, ja. Det är skånska och betyder “få stryk”. Och ve den tjuvstryker/pundare/vandal som närmar sej den blågrå damen i fortsättningen. Den vandalen får en virtuell handväska i huvet av Betty från och med nu, dvs han blir LARMAD :-). Vi är rätt trötta på smitare, vandaler och annat löskefolk nu - det senaste är att nån sysslolös alt ouppfostrad jävla fubbick (skånska igen ) kastat prydnadssten från 3:e våningen ner på bilarna nedanför. Och såklart slagit upp två-tre riktigt fula märken i Bettys tak. Ner i plåten. Jajamensan, ni hörde rätt. Prydnadssten. Vilda Västern är det härikring numera.

Nåväl - larmet installerat, och förhoppningsvis blir patrasket lite mer avskräckta nu. Blå fina lysdioder förvarnar nu om nåt slags high-tech-handväska om dom så mycket som andas på Betty. Fast man vet inte. Det finns säkert folk som tänder på att bryta tjutande bilar också. Påtända alarmfetischister, kanske?

Håll tummarna. Det gör vi.

Klart slut från Vilda Västern från D H och E F

Glad midsommar

önskas alla trogna bloggläsare från Betty med besättning

För många långa månader sedan, mitt i hopplöshetens uppgivna svetslåga, uttalade undertecknad sin önskan att för bara en dag slippa alla rostproblem och istället få cruisa runt i en enslig skånsk utpost och käka tunnbrödsrulle med räksallad på nån gammal inosad raggargrill. För sån där tunnbrödsrulle, det hade Frk Fjupp hört att man minsann åt när man körde runt med en gammal bil. Det lät så himla bra och sorglöst liksom.

Nu har jag gjort det. Jag och Betty inmundigade en maffig tunnbrödsrulle med räksallad och extra allt på Backagrillen i Tågarp.
Jag lovar er att Betty stod och myste på parkeringen, lycklig över att äntligen få vara i sitt rätta element.

Ajö ajö, korv med tunnbrö

Såja. Betty har fått sin parkeringsskada fixad. Ett par timmar med hammare och mothåll plus lite lackjobb senare är Betty tillbaks i cirkulation, vilket firades med att Frk Fjupp tog henne med sig på studentfirande/uppvaktning i lantlig idyll. Perfekt timing. Lacken var knappt torr på de bättrade ställena när det bar iväg. Att det blev succé på bygatan behöver väl inte nämnas.

Problemet med att göra målarjobb på en sån gammal bil är att det gärna blir FÖR blankt, så det gäller att använda fel förtunning, fel viskositet på färgen, fel spruttryck och att rent generellt inte vara alltför noga - för reparationen ska se likadan ut som originallacken. Som ju är lite matt och urblekt och lagom stenskottad = patinerad. Är det för blankt får man matta ner med stålull, diskborste och kanske ge den en dask med skurpulver också för att få den där autentiska looken.

I vintage-gitarrkretsar kallas sånt här för “relicing” - dvs man fuskar genom att på konstgjord väg “nöta” ner flong nya gitarrer så att dom ska se ut som slitna femtitalare, med märken efter livremsspännen och slitage från skjortärmar och armband. Knivar, hammare och nyckelknippor ger repor och slagmärken, ugnsvärme + snabb kylning medelst kolsyresnö ger krackelerad lack, te och saltsyra ger missfärgade plastdetaljer och rostiga skruvar. Om det blir snyggt? Ja, i några fall. I de flesta fall ser det just bara onaturligt ut. I dom fall det är riktigt bra gjort så kan en “relicad” gitarr plötsligt bli en förfalskning - och plötsligt betinga skyhöga priser som intet ont anande dumhuvuden betalar i tron att det är äkta vara.

Teamet Fjupp/Händig gillar inte förfalskningar. Men vi gillar en naturligt sliten look, och vi tycker vi har lyckats rätt bra att bevara Bettys originalpatina, trots påtvingade bättringar här och där.

Jaja. Nu ska Betty få rulla ett hundratal mil till, och sedan är det dags för RUNDSMÖRJNING och OLJEBYTE! Då tänker Hr Händig stå i grå förmansrock och ge instruktioner medans Frk Fjupp krälar runt under den blå damen och smetar ner sej med fett av alla de sorter, främst grått, men även rött. Rundsmörjning är viktigt att kunna för en modern kvinnlig bil(del)ägare. Så det så. Bilder utlovas när det är dags. Om dom passerar censuren, vill säga. Damer har ju en förmåga att rata (hata) bilder på sej själva med den minsta defekt på (som en svart fettfläck mitt i pannan, till exempel).

skrev eder D Händig

Biltemabesök idag, på lunchen, för att inhandla lite smått. Det hela tar FEM minuter, är det tänkt. Köra dit, parkera, handla och sen iväg. Hr Händig kör den typiskt manliga approachen - inköpslista fram - dyk direkt på det som ska handlas, sen raka vägen till kassan = effektivt shoppande. Nåväl.

Biltema i Malmö har sextusenfemhundra kvadratmeter parkering. Betty upptar ungefär sex av dom kvadratmetrarna i parkerat tillstånd. För att undvika retfulla små fula märken i dörrar och skärmar från hänsynslösa bilägare som skiter högaktingsfullt i andras bilar parkerar man Betty lite mitt på, liksom - inte direkt vid ingången där idioterna trängs som allra mest. SEXTUSENFYRAHUNDRANITTIFYRA kvadratmetrar finns det alltså kvar till övriga bilister när Hr Händig parkerat Betty mitt på parkeringen, långt från alla andra. Betty ska bara svalna i ynka fyra-fem minuter, sen ska hon rulla igen.

FEM jävla minuter, parkerad MITT på parkeringen. LIK FÖRBANNAT måste nån kretin passa på att vända sin bil/släp-kombination EXAKT där Betty står. Trolig rekonstruktion: Fanskapet kör in i p-rutan bredvid Betty, svänger 90 grader  och drar därmed helt enkelt in det svängande släpets framkant in i hennes framskärm. Han/hon måste ha fastnat och tvingats backa ut ur Betty för att komma därifrån. Senast då borde väl fanskapet fattat att nånting hade hänt, och hoppat ut/undersökt.

Nädå. Efter väl förättat värv SMITER apskaftet ifrån platsen istället. Kvar står Betty och är lessen i ögat. När Hr Händig kommer ut efter FYRA minuter tror han inte sina ögon. Det borde fan inte vara MÖJLIGT att få ögonstenen påkörd under dom villkoren. Fram med telefonkameran, och sen leta vittnen. Det är rätt gott om folk på parkeringen, men ingen har så klart sett nåt. Många sympatiska människor beklagar sorgen (tack, ni är för goa) och ger tips ang anmälan etc (återkommer till det senare), men nån förövare hittar vi inte.

En snabb sväng runt parkeringen för att hitta eventuella bilar, släp, traktorer och små lastbilar med Bettyfärg på sej gav inget, så förövaren/apskaftet/kretinen/idioten är väck.

Jaja. Bara ett inse fakta. Nu till eventuell anmälan: länsman har inte tid/lust/ork/råd att titta på parkeringsskador, så Hr Händig väljer att inte slösa jobbets telefonpengar på detta onödiga samtal. Vis av erfarenheten låter han också bli att anmäla smitningen till Trafikförsäkringsföreningen, eftersom denna försäkring bara ersätter skador från okända fordon OM DET FINNS VITTNEN. Hr Händig har inga vittnen. Han har bara hårt sammanbitna käkar och en knuten näve i fickan. Så här står vi nu, med en tillknycklad framskärm, en lessen Betty, och troligen en asförbannad Frk Fjupp, när även hon blivit informerad. 

Kontentan av den här lunchövningen blir alltså att

a) Nån jävel därute känner sej riktigt nöjd med att ha kommit undan en smitning (åtalbart)

b) samma jävel kanske t o m roar sej i glada vänners lag över att ha tvålat till en gammelbil

c) renoverarteamet F & H får vackert dra fram börsen, overallerna, nerpackade plåtslageriverktyg och lackspruta igen

d) Betty hamnar i garage under en tid framöver - den allra vackraste tiden på året.

Härligt. Tack, ditt hänsynslösa svin. Men du - nu är det krig. Vi befinner oss nu i spanings-mode och har ögonen extra öppna. Om jag, D Händig, NÅNSIN får syn på den där Bettyblå/grå kulören på nån utstickande del på en bil eller ett släp, då smäller det. Då kommer jag släppa loss det argaste jag vet, vreden från avgrunden: en svavelosande Frk Fjupp. Och senast DÅ kommer du att inse  att du nog borde ha stannat kvar och gjort rätt för dej. Du kommer garanterat att ha mer än bara plåtskador när hon är klar med dej.

Och nej, det var längesen Hr Händig var så här förbannad. Ilsken och besviken på mänskligheten. Då blir det kraftuttryck, minsann. EN ironisk detalj förtjänar att skrattas högt åt:

Plåten i Bettys framskärm (den engelska originalplåten) är fortfarande efter 50 år så pass tjock (och frisk) att den utan vidare tål att knycklas ut igen och knackas/filas slät som en barnarumpa. Det kallar jag kvalitet. Kanske läge att be ingenjörerna om ursäkt för den detaljen ändå?

Just ja - ett litet tillägg: finns det nån duktig plåtslagare i vår publik? Vi behöver nog lite hjälp med det här..

Morrade D H

Minns ni pristävling nr 2 där vi frågar vad en DMM är? Några bra gissningar har kommit in. Två. På grund av detta massiva intresse tvingas vi nu publicera resultatet - ingen vann, tyvärr.

Men: två hedersomnämnanden ska i varje fall utfärdas - kolla kommentarerna:
En DMM kan mycket väl vara en Digital MultiMeter. I en annan värld. Vår värld är som bekant ganska analog.
DMM som en spann med MOD är mer träffande, och dessutom riktigt fyndigt.
Heder åt er!

Det korrekta svaret - kontrollerat av föreningen VSHEIK och det internationellt erkända bilrenoverarkonsortiet Fjupp & Händig - är:

DMM= Downloadable Morris Manual

Här är den - boken som räddat oss så många gånger. Den finns inte i handeln, utgick liksom ur tryck 1960-nånting men detta är den kompletta verkstadshandboken som gavs ut från tillverkaren.  Den har gett stöd, tröst och vederkvickelse åt många bilmekaniker under de 60 år som Morris Minor funnits (30MB PDF-fil, endast för tekniknördar). Haynes renoveringsmanual (även kallad Book Of Lies ) som nämns rätt ofta är tämligen innehållsrik, men får se sej slagen med ett par billängder av detta digra alster. Läs och begrunda. Njut, för all del.

På den tiden hade man speciella redaktörer för tekniska beskrivningar, man hade speciella fotografiska processer (lithfilm etc) för illustrationer och man hade TECKNARE som anställda enkom för att göra saker åskådligare för proffsmeckaren. Det ni. Jämför gärna med en “manual” till nån av dagens kapitalvaror. Idag låter man maskiner översätta manualer och beskrivningar, bilder kan man möjligen få om man ber om det. Att förstå en maskinöversatt manual, gärna från koreansk utrikiska till svenska via engelska kan i och för sej vara gruvligt underhållande, men….

Nä, det var bättre förr - och ju förr dess bättre.

Nu har vi stillat er nyfikenhet på den punkten i alla fall.

Häpp/ D H & E F

Förra veckan fick Betty a) en GRATIS genomkörare på bilprovningens bromsmojäng (tack, du gode bilprovare i Lund!) och b) en enkel justering av bromsarna så att dom numera tar PERFEKT samt c) en rätt fet provkörning på motorvägen Lund-Malmö som bums resulterade i d) en bränd generator. Den dog, knall och fall. Det struntade emellertid renoverarteamet i och vi körde så tillbaks via Blå Caféet vid Lommabukten  (stängt, såklart, vad trodde ni?) till Bettys bo i Lund utan generator. Batteriet fixade det, så det var lugnt. Nu är det emellertid så att det finns inte obegränsad tid innan Betty ska besiktas, eftersom Hr Händig är utrikes och blir ännu händigare i sitt metier och frk Fjupp är temporärt intransportabel, inmekonabel och indisponibel på alla möjliga andra sätt under veckan. Goda råd är sålunda dyra. Ska vi försöka hitta en likadan generator (odds, någon?) eller ska vi bygga om Betty till något modernare - dvs växelströmsgenerator?

Den här frågan sysselsätter just nu ett antal människor i det brittiska landet som försöker få hit delar till både alternativ ett och två innan måndag nästa vecka.

Ska bli spännande att se vad som ligger i “postens” låda på lördag när den spränglärde återvänder från utriket. Det är nämligen så att det då är TVÅ vardagar kvar till Bettys besiktning. Så här nära ett jubeltjut har det aldrig varit. Om allt är rätt så har Betty en fungerande generator precis innan besiktningen.

Om allt sedan spelar oss i händerna - se Hr Wokanders kommentar ang SBP-tjänstemännen - så har vi en besiktad och körklar gammelbil att roa oss med framöver.

Håller ni tummarna?

Bra, det gör vi med

Och ja, den gamla damen är LJUVLIG att ratta. Följsam, lättstyrd, lågvarvig och bara så skön att cruisa med. Och bensinsnål. Skönt nu när soppan kostar skjortan.

Hälsningar från utriket /D H

Märkligt. Vi har sammanlagt haft ganska många tittare i den här bloggen, men få kommentarer. “Ganska många” är färre än hundra betittade sidor per dag. Vi som trodde att gammelbilar var intressanta att läsa om :-). Det kan kännas lite ensamt emellanåt, men sen kommer goa vänner och för oss okända tittare och skriver en rad, och då blir man glad.

Märkligt också, det där med vad som “drar folk” på nätet. Hr Händig har sett hur han den där bloggpolitikern med dom utsvängda 70-talsöronen formligen höstar in besökare och kommentarer, och det är en blogg som handlar om POLITIK.

Sen har vi ju ett sånt fenomen som Konsum-bloggen. Begripligt att folk älskar den. Men att folk ständigt återkommer till ställen som t ex BlondinBella och han den där kvällstidnings-”journalisten” (vad han nu heter - Skalman?) är för Hr Händig fullkomligt obegripligt. Men det är ju klart - man fascineras väl av eländet ungefär som man fascineras av en tågkrock - man *måste* bara titta, fast det är vedervärdigt. (Hr Händig tvingas nu erkänna att han EN gång - i rent studiesyfte, förstås - tittat in hos BlondinBella. Gissningsvis blir det bannor från Frk Fjupp nu, men det är smällar man får ta.)

Vår blogg handlar ju om ALKEMI och borde vara högintressant, åtminstone betydligt intressantare än att diskutera en eventuell fred i Långtbortistan, spotmarketpriser på Diors ögonskugga eller vad X anser om Y:s sätt att skriva om Z:s kokain-inhalerande. Alltså borde vår blogg om den blågrå damen haft fler besökare, kommentarer och glada tillrop än en mörkblå politiker och en 17-årig bratbrud tillsammans. Tycker Hr Händig, alltså.

Alkemi? Ja - vetenskapen om hur man förvandlar ROST till GULD. Guld som i njutningsfyllda kvällsturer till Blå Caféet i Lomma, eller en sväng till badhytterna i Kämpinge. Kanske puttra i lagom tempo till ett fiskeläge på Österlen. Eller till ett dukat bord med våfflor och kaffe på hemlig ort i Halland.

Ni som trofast tittar (tittat), kommenterar, länkar till oss samt liksom bara finns där utan att märkas mer än som siffror - TACK. Vi gillar er också

D H