Ibland kommer man till en skiljeväg. Som bluesmannen Robert Johnson som kom till ”the crossroads” och sålde sin själ till djävulen, ungefär. Hr Händig och frk Fjupp är rätt färdiga med uppdraget att rädda den blågrå damen undan rostdöden, och Betty har snart haft ytterligare 2 fantastiska år på de skånska vägarna, till glädje för ägare och betraktare längs vägen. Mission complete för renoverarparet, liksom.  Men: förutsättningarna för att kunna behålla henne har försvunnit av olika skäl, inte minst ekonomiska. Så det är med sorg i hjärtat vi måste skriva nedanstående stycke:

Go´vänner – om nån av er vill överta Betty och ge henne ett gott hem så är vi inte omöjliga. Prislappen kommer att ligga runt självkostnadspris för inköp + delar, restaureringsjobbet får vi antagligen bjuda på. 
Sorgligt är det, men ibland måste man.

Om nån av er läsare är seriöst intresserad – maila rjacob1956@yahoo.com omgående.  Passa på innan hon hamnar i Veteranbörsen eller på Blocket!

Och stort tack till er som följt oss längs vägen.

/DH, lätt tårögd

Händig blir man för att man är tvungen. Man kanske har ett skitjobb med usel lön. Man kanske lever i ett hus som man felbedömt skicket på, och vips blir man murare, plattsättare, golvläggare och rörmokare. Lika vips har man så ont om pengar så att man måste nöja sej med halvgamla bilar som står med ena foten i graven. Åsså blir man plåtslagare, mekaniker och en del annat på köpet, liksom. Inte för att man vill, utan för att man är så förbannat illa tvungen.

Man har helt enkelt inte råd att lämna in bilen för tusenmilaservice. Eller på motorrenovering eller byte av tändningsdetaljer för att bilen går som en påse nötter efter en vinters vanskötsel. Inte ens hos vänlige Muhammed på hörnan, han med dom underliga svordomarna. Man har inte råd. Då blir man händig, gör jobbet själv, utomhus i hällregn, och med verktyg som kanske inte alltid är optimala. Och sen tänker man inte så mycket mer på det.

Det blir en vana. Man blir liksom halvduktig på det mesta. Illa tvunget. Och kanske blir det en del av ens personlighet – man mäter liksom in en händighetsfaktor i allt gammalt skit man köper…det ordnar sej, liksom. Förstår ni?

Men: så finns det normala människor som inte har TVÅNGET att bli händig i sej. Människor som ryggar för det komplexa i en växellåda, som tycker att det verkar svårt att helrenovera en gammelbil som mest består av hål. Det är dom som betalar Muhammed (och för all del fina märkesverkstan) dyra pengar för minsta skitsak (som en HÄNDIG person bara hade fnyst åt och snabbt haft avklarad).

Till sist finns det då människor av en tredje sort: dom som blir händiga för att dom VILL. Vill lära sej, VILL betvinga materian, VILL se resultatet. Och VILL göra det SJÄLVA.

En sån är fröken Fjupp. Hon är en slitvarg som gärna gör sina egna misstag. Hon fullständigt avskyr när händiga personer ”räddar” henne från att göra fel. Och ibland blir det knasigt när hon far fram, men det firas bannemej triumfer emellanåt också.

Idag har frk Fjupp firat en sån triumf i form av ett oljebyte (inkl byte av filter) och växellåds-service (kontroll och oljepåfyllning). Det gick inte att ta fel på att hon ville göra jobbet själv. Så då fick det väl bli så. Den normalt sett händige fick vackert titta på, och det blev bra ändå. Ju.

Kolla in bilden nedan. Ser ni GLÄDJEN i den fjuppska nunan? Den glädjen kommer av ”KAN SJÄLV!” och inget annat.

Nej, det är inte en spann med flytande stål hon pillar med, fast hon hade säkert inte bangat för det heller. Det är påfyllning och nivåkontroll av växellådsolja som pågår. Och glädjen är inte foto-påklistrad, utan tvättäkta.

Så äkta att fjuppskan i bara farten tvättade hela Betty för hand efter avslutat meck.

Så…ja, det finns tveklöst en glädje i att kunna själv. Speciellt när man inte är tvungen, utan gör det för att man vill lära sej. Och ÄKTA glädje känns när det blir bra.

Så det så.  

(Fast det tar på krafterna, det där ”kan själv”. Den händige räknar till femte gången han hittat Fjupp sovandes i garaget. Den här gången försökte hon simulera att hon jobbade under bilen, efter oljebytet. Snarkningarna avslöjade henne till sist. Och bristen på ”ge hit”-kommandon. )

…är tammefan inte kloka. Betty låter hälsa detta efter att ha färdats i rusningstrafik i Malmö ett par dagar. Bara en sliten hårsmån har skilt henne från skrotdöden – och frk Fjupp från trafikdöden! – vid alltför många tillfällen på dessa dagar. Man skulle kunna göra en kort sammanfattning och skriva så här:

Betty har blivit trängd av sneddande idioter vid motorvägsavfarter, omkörd av tidningsläsande taxichaffisar, tutad på, långfinger-i-luften-visad, blinkad på och totalt förbisedd/missad av folk som skickar SMS eller snackar i mobiltelefonen. Och detta utan att Betty/Fjupp-teamet varit speciellt söliga eller så. Faktiskt. Vi vet hur fjuppskan rattar den här blå damen, det är inte schwung som saknas. Betty är med i trafiktempot.

Det har blivit omodernt att köra sjysst i trafiken, verkar det. Eller så har kraven för körkortsinnehav reducerats till att enbart kunna framföra ett fordon, oavsett metod eller stil. Och helt oavsett s k trafikregler.

Sådär en tio-femton fall av grov vårdslöshet i trafik har utspelat sej rakt framför ögonen på Betty och frk Fjupp på bara ett par dagar. Hr Händig roade sej med att under en dag räkna hur många bilister som gav fullständigt fan i att använda blinkers vid filbyten och i korsningar. Och bara i den händiges färdväg.

Etthundratrettioen stycken hann den händige notera på ett par timmar i vanlig Malmötrafik. 131 idioter.
Lägg till dom andra – ett par tusen som snackar i telefon, några som sover eller pillar sej i naveln. Nån som ätit sömnpiller och totalt oberörd kör i 50km/h i vänsterfilen – på MOTORVÄGEN. Nåra som grälar. Åsså ett par hundra idioter som har musiken så högt uppskruvad att dom inte har en chans att höra en ambulans om den så brölade i baksätet med alla sirenerna.

Många idioter bli´re.

Riksdagen borde lagstifta snarast kring det här med mobiltelefoner i trafik. Fan livsfarligt ju. Straffsatsen kan väl få variera mellan offentligt spöstraff och en månads obligatorisk körning av veteranbil äldre än 40 år. Då lär dom sej nog, idioterna.

Fatta det, puckon: en DUBBEL heldragen spärrlinje är ingen REKOMMENDATION. Att korsa en sån ett par gånger under en livsfarlig omkörning där man nästan tränger andra av vägen och dessutom kör 40 km/h för fort är fortfarande lika med en jävla massa dagsböter eller fängelse.  Eller borde vara det. Den händige tvivlar – kanske har allt sånt rationaliserats bort eller sparats bort.

Skärp er. Trafiken är inget testlabb för testosteron. Och inte är det nåt dataspel heller.

Uppdatering: dagen efter detta inlägg har Sydsvenskan en artikel som kommenteras livligt..

http://sydsvenskan.se/bil/article429188/Skaningar-ger-sig-sjalva-toppbetyg.html

Precis när man utgjutit sej över hur förträfflig Betty är som bruksbil, ja, då smäller det till igen. Man ska fan aldrig berömma dom så dom hör…

Vad det är som krånglar? Startmotorn har lagt av, och ligger numera på köksbordet. Betty går alltså inte att starta som vanligt. (För er tekniskt bevandrade så är det Bendixdrevets returfjäder som dummat sej och gått sönder, vilket gör att drevet fastnar i kuggkransen.)

En vanlig svensk  med en vanlig  bil hade nu knorrat väldeliga över att inte kunna använda bilen för att ta sej till jobbet och till playan i det härliga påskvädret.

Men: ägare till gamla Morrisar har trumf på hand – dom använder STARTVEVEN. Med hjälp av denna urgamla teknik kan Betty framföras precis som vanligt, om man bara tänker sej för lite och inte stänger av motorn i onödan.  Inte så miljövänligt, men oerhört praktiskt.

Så här går det till: på med tändningen, i med friläget. Ta fram veven under sätet.
Stick in vevens ände i hålet i kofångaren fram och låt dess spets möta nedre remskivans centrum, nertill på motorn. Där finns ett sinnrikt uttag för just detta. Kavla upp ärmarna och ta ett djupt andetag. Veva åt höger. I regel räcker det med en enda korrekt avvägd (Melkerssonsk?) knyck, så snurrar motorn igång. Vi kall väderlek kan man behöva 2-3 knyckar.

Så enkelt kan det vara. Teamet Händig & Fjupp  får nu leva med den här startmetoden tills det dykt upp reservdelar till startmotorn. Teamet får också leva med pekande och tokstirrande människor på bensinmackar och vid korvstånd. Och med ett och annat leende från gamlingar som känner igen metoden, men trodde att den var arkiverad längst bak i minnets korridorer för alltid – alternativt tror sej se i syne.

Det har sagts förr, och förtjänas att tjatas om igen. Gammal teknik är bra skit.

Men: det krävs mod för att starta sin bil med startvev. Man erkänner ju liksom i samma ögonblick att man inte har det nyaste, fetaste, dyraste i bilväg. Men det gör liksom inget när man puttrar iväg efter att ha genomfört trolleritricket och grabben med den startvägrande fet-Mercan står kvar på macken och svär.

Japp. Ni gissar rätt – Betty rullar igen. Med en nästan gratis bensinpump som knappt låter, och som dessutom är som ny. Fast egentligen var det onödigt att byta den, för det var inte där felet satt.

Så här var det: bensinpumpen slutade ticka, motorn stannade, den händige frös och svor och blev bogserad.
Den händige borde ha analyserat det här motorstoppet bättre i stället för att rycka ut bensinpumpen (som är den garanterat vanligaste motorstoppsframkallaren i alla engelska gammelbilar) och börja annonsera efter (och vänta på) grejor medans Bettan stod i garaget till ingen nytta. 

En KLOK och händig man hade funderat ett steg till. För så här är det – tekniksnack nu:

a) pumpen förser förgasarens flottörhus (och därmed förgasaren och i slutänden motorn) med bensin. Så länge det går åt bensin fyller pumpen på vartefter, saktmodigt tickande nån gång per sekund.  
b) om motorn plötsligt inte behöver – eller vill ha – bensin av nån anledning så behöver inte pumpen fylla på förgasarens flottörhus, och då tystnar den. Den vägrar ticka (visa livstecken) så länge bensinnivån är på ”fullt”.
Och flottörhuset förblir fullt. Inget tickande = upplagt för missförstånd och fördomar angående Lucas-pumpars driftsäkerhet.

Nu till ironin.
Den här motorn ville inte ha nån mer bensin, den stannade för att den inte fick nån gnista till tändstiften längre. Nåt elektriskt hade gett upp. Inte soppapumpen. Och det var här den normalt sett händige sköt sej i foten. Han borde ha felsökt den änden av systemet innan han i hastigt mod rev ner den förmodade syndaren.
Hade han gjort det, så hade Betty varit tillbaks på vägen samma dag – för det fanns nya brytare, nytt fördelarlock och ny kondensator i garaget. I en plastpåse, väntande på just detta tillfälle.

Syndaren var alltså fördelarlocket som plötsligt fått en spricka och därmed slutade fungera som avsett = ingen gnista.

Nu fick den händige dels demontera (och byta) en fungerande soppapump helt i onödan, dels felsöka nån timme extra för att hitta grundfelet – fördelarlocket.

Men: inget ont som inte har nåt gott med sej. Tur att det var en sån relativ bagatell som inte drabbade nån fattig. Eller nån oskyldig – ja, utom den stackars bogseraren hr W, då. Det är värre när man gör såna här felanalyser i andra sammanhang, t ex på jobbet. Man slår på en förmodad syndabock, och upptäcker försent att syndaren var någon helt annan. Svårt att reparera sånt.

Det är lättare med gammelbilar. Dom är ganska förlåtande. Betty nöjde sej med en kortare tur hem till staden igen, puttrade på så nöjt och fint. Med nya tändningsdelar inmonterade och ny bensinpump som nåt slags extrabonus. Den händige log fånigt åt sin egen dumhet på hemvägen men var ganska nöjd med att ha kommit så billigt undan ändå.

Men aldrig i helvete att han berättar detta för nån, allra minst för frk Fjupp som ju är känd för sin oerhört syrliga (och synliga!) skadeglädje. Schhh…..

Det bor en liten egoistisk djävul i oss alla. Några av oss har den i litet format, hos andra är den mer…uttalad. Jag tänker (som exempel, Helga) på dom där säljarna på Tradera som skriver tre skärmsidor om sina betalningsvillkor (förskott, såklart) och hur hårt dom kommer behandla köpare som inte fullgör sina skyldigheter, hur bra dom packar varorna, att dom tar betalt för packningen och att dom inte tar nåt som helst ansvar för frakten. Och att det är köparens ansvar att ställa frågor kring varan, för dom fritar sej generellt från allt ansvar för kvalitet och funktion hos det dom säljer. Tre sidor sån skit läser man.

Sen tittar man på deras varor – och får en suddig mobiltelefonbild på (exempel, Helga, exempel) en bilmotor. Eller en gammal fin bälgkamera. EN jävla bild i frimärksstorlek.

Och varubeskrivningen: ”Se bild”

Allt detta sammanlagt känns så genomruttet för en händig man.  ”  – Ge hit stålarna, torsk, och skit i resten. Du ska bara betala - och det kvickt. Fatta det, dumpucko.”

Sen finns det motsatsen – människor som inte gett det hänsynslösa egosvinet nåt livsrum. Människor som har andra drivkrafter, på nåt sätt. När den händige var ung kom han i kontakt med  amatörradio – ni vet, gamla stofiler som knackar morsekod till varann med hembyggda ångradiosändare och telegrafnycklar i mässing, stämplade med L M Ericsson. Dom byggde sändare på köksbordet och labbade med trådantenner  och lyckades överbrygga enorma avstånd med den enklaste  av utrustning.

Inom amatörradion finns sedan början av 1900-talet ett begrepp som kallas ”ham spirit”. Ham spirit är den anda av generositet som genomsyrar hela amatörradiovärlden – en vilja att dela med sej av både kunskaper och det som ligger i skrotlådan. Den generösa inställningen från de redan etablerade har gjort det möjligt för miljontals smågrabbar och tjejer att komma igång med denna fascinerande hobby. Ham spirit var liksom nyckeln för snorungar (som er händige) att få kunskaper och få fatt i radiorör, transformatorer och allt annat som behövdes – UTAN förskottsbetalning och tre sidor reservationer. Oftast gratis, eller som ”långlån” eller till självkostnadspris. Kunskaperna serverades med ett leende från ”those in the know”. 
Ham spirit är ett exempel på människors godhet. Ett litet, obetydligt exempel – men ändå.

Varför denna långa utläggning? Jo – den händige råkade nyss på ”ham spirit” igen. Det händer ibland – även i dessa stressade Internet-tider – att man snubblar över godhet. I det här fallet hände det på det berömda Morrisforumet som den händige besöker när han vill veta nåt, eller vill dela med sej till andra av renoveringsdetaljer och -bekymmer. Bettys bensinpump har ju gett upp andan, och den händige skrev ett inlägg där han sökte efter en fungerande ersättningspump.

Två dagar senare svarar en man att han precis gått ut i ladan och testat en pump som han haft liggande. Den är han villig att skicka till Sverige, men han befarar att portot blir dyrt. Den händige bryr sej inte så mycket om det, utan blir mest glad att det finns en pump till (fortfarande vettiga) pengar. Jämfört med sista utvägen – en nytillverkad, resp kostnaden för en renoveringssats, alltså. Han frågar såklart vad den kostar men får inget riktigt svar, förutom att ”den ligger på posten”.

Hr Händig blir då lätt påstridig, men Den Vänlige Engelsmannen i andra ändan totalvägrar att ta betalt för annat än portot! Sex pund. Ja, ni hörde rätt. Han vill ha mindre än hundra svenska kriskronor för att skicka en fungerande bensinpump så att Betty kan få rulla igen.  Helt osannolikt, och definitivt ovanligt generöst. Ham spirit revisited, liksom. Just så här fungerar den. (Jo, den händige la till lite så det räcker till ett par kalla öl på puben. Den Vänlige har förtjänat dom.)

Märkligt fenomen i dessa tider, inte sant? Ge bort nåt utan tanke på egen vinning, bara för glädjen att få nåt att funka i mottagaränden, liksom.

Finns det alltså en ”Moggy spirit” också? Jajamen, det är tydligt nu. Finns det en ” VW-bubbla spirit”? En ” X spirit” – där vi låter X stå för valfri entusiasthobby?  Troligen är det så.

Var rädda om dom här ”ham spirit”-människorna när ni träffar på dom. Dom är omoderna, ganska osynliga och rätt sällsynta, och om dom utnyttjas av hänsynslösa egosvin så försvinner dom helt. Och försök tänka i deras banor nästa gång nån frågar efter en grej som du har liggande i skrotlådan. Tänk ”ham spirit” så blir världen en smula mindre elak.

Igår hände det äntligen. Äntligen? Ja. Alla som har gamla bilar VET att förr eller senare blir dom stående med ett fel dom inte kan fixa vid vägkanten. Ju längre tid det tar innan det händer, desto större blir risken att det kommer hända. För händer gör det.

Så Bettys 50-åriga tillförlitlighetsrekord fick ett snöpligt slut. Bettys bensinpump beslutade sig nämligen för att sluta fungera, troligen p g a åldersskäl. Den hade ju fått nytt liv (via handpåläggning av den händige) redan hösten 2007 (vid dom första startförsöken) och har tickat på sedan dess. Men: ingenting varar ju som bekant för evigt, och igår var dess saga slut. Igår ja –  efter sex plusgrader på dan och strålande sol beslutade den händige att köra till grannstaden för att hämta en reservdel till frk Fjupps Vespa, vars motor just ligger i delar på hennes köksbord.

Turen till grannstaden påbörjades på tidiga kvällen och fick alltså ett abrupt slut bara en kort stund senare. Och inte var som helst heller. Helt fel läge, liksom. När sånt här händer önskar man sej såklart att det

a) ska vara nära hemmet/parkeringen så man i värsta fall kan släpa hem liket med hjälp av adrenalin och handkraft

b) ska finnas ficklampa, verktygsuppsättning och väl insmord reservdel av rätt modell i bagageluckan

c) ska vara varmt och ljust ute  

Och var hände det? Jo, såklart precis efter en motorvägspåfart. Eller, nja – snarare mellan en påfart och nästa avfart. Inte en gatlykta att skåda. Inga verktyg i bilen. Ingen ficklampa i bilen. Reservpump? Ha! Och f*cking SVINKALLT ute, för…..den där värmen tidigare på dagen höll just på att omforma sig till dimma, blåst och minusgrader. Iskristallerna formerade sig snabbt i den händiges mustasch när han saktmodigt promenerade 300 lagstadgade metrar för att placera ut en varningstriangel så att de förbivrålande BMW-hajstimmen och långtradararmadorna skulle kunna undvika att platta ut stackars Betty till en grå fläck i asfalten.  

Menlösa försök att knacka igång pumpen (utan annat ljus än en trött tändare och andra verktyg än en nyckelknippa) följde. Det engelska standardtricket (som benämns ” a sharp whack from a heavy object” på Morrisforumet) fungerade inte, och då fanns bara en utväg kvar: skammen. Och mobiltelefonen.

Hr Händig hade inte bara svinkalla händer när han slog numret till räddningen, han hade svintur också. Räddaren – som vi kan kalla Hr W – hörde signalen av misstag, för han hade lagt av sej telefonen för dagen för att ostört kunna ägna sej åt annat än jobb. Och han svarade. Och han körde flera mil för att rädda en arbetskamrat (och halv Morrisägare) ur skiten, i detta fall en svinkall natt i väntan på en tvåtusenkronorsbärgare. Heder åt dej, o kollega och hjälte!

Transporten till garaget i Lund blev odramatisk. Hr W har nämligen en urstark modern (tysk) bil med automatlåda. Lägg därtill en portion skicklighet och en bra bogserlina så förstår ni att den förfrusne var i goda händer.

(Han förblev inte förfrusen för länge heller, för väl hemkommen svalde han raskt en hyggligt stor och hyggligt halvrökig whisky och gick ner och solade i kärringagrillen på torget en halvtimme. Utan fläkt. Med rabatt – det tycktes vara nåt fel på betalautomaten. Därefter var både kropp och själ ovanför nollpunkten igen.)
Nu ska alltså Betty få en ny bensinpump. Fortsättning följer. Inledningsvis ligger en efterlysning ute hos dom engelska Morrisdyrkarna, och går det lika bra med soppapumpen som med förgasaren så är Betty snart i trafik igen.

Bilder på gårdagens övningar? Nä. För mörkt, för kallt, för mycket nederlag för att fastna på bild. Sorry

Och jäklar vilken tur att det var den händige som körde just denna dag. Han tappar inte koncepterna så lätt som vissa andra som brukar köra Betty. Jag kan ana hur stackars fjuppsan hade slitit sitt röda hår om detta hänt henne. Hon är ju så klen också, stackarn, så hon hade väl blåst bort av vinddraget från nån holländsk långtradare som vrålade förbi..puh. Halvt flintis, helt vansinnig och dessutom utblåst i Öresund mitt i natten. Jösses, vilket öde. Tur i oturen.

Betty klarar sej bra som bruksbil i vintersverige tycker Hr Händig. Trots många minusgrader startar hon alltid, om än lite motsträvigt när det är som råkallast. Inte konstigt, det gör den händige också. Nåja. Bruksbilar utsätts för mer vardagsslitage än dom där uppvisningsbilarna, så även Betty. Plötsligt var hon enögd – en framlykta hade lagt av. Oklart varför, men det är kanske så enkelt att H4-lampan som satt i passerat bäst-före-datum med ett par decennier.

Byte av lampa ser inte så kul ut på papperet (i manualen), eftersom lyktinsatsen är lite speciell. Lucas, ni vet (han med mörkret) har konstruerat den, så det ska väl krävas typ 3 specialverktyg OCH lite av farbror Melkers ”rätta knycken” för att byta en glödlampa i en Morris. Plus ficklampa, knäskydd, meckvantar och ett urval ännu ohörda svordomar. Den händige har gruvat sej lite för detta, eftersom alla verktyg ligger på annan ort. Sen har det varit kallt länge, och det var skönare under filten.

Men: slutligen tar den lede tag i nackhåren på även den händige som köper en H4-lampa, ryser lätt och går till verket. Och nu kommer den lilla bonus-julklappen som han väntat på: någon har på sjuttitalet bytt ut Lucas-insatserna mot Bosch-insatser! Bonusen känns som en jackpot i nån av kineskrogens spelautomater där han står i blåsten och halvmörkret på macken. Varför? Jo…för att just denna modell av lyktinsats inte kräver några verktyg ALLS för att lampbyte ska kunna ske. Inga alls. Man behöver inte skita ner fingrarna eller ens gå ner på knä. You heard me. Allt som behövs i förberedelser är ett par fingertoppar som (med ”rätt knyck”) tar av kromsargen runt lyktan (som bara är ditklämd, men sitter ändå).

Sen kommer underverket: med samma fingertoppar trycker man bara in lyktinsatsen en millimeter och vrider den lite åt vänster så lossnar den automagiskt från pottan bakom, och lampan är 100% åtkomlig. Fingertopparna trycker/vrider sedan tillbaks insatsen en centimeter och klämmer dit kromsargen. Klart. Tid för lampbytet: 2 minuter. De flesta kalorier som bränns denna kalla morgon går åt till det breda leendet och segergesten. Så enkelt, så självklar konstruktion. Och så TYSK, liksom. Herr und Frau Messerschmidt (eller Herr Oberwerkstattsführer) ska min själ inte behöva schmutza ner sich vid lampenbüte.  Basta.

Tänk om dom engelska ingenjörerna visat samma omsorg om Mrs Dunbar och Ms Smith. Och landsortsprästen Mr Vicar. Och miljontals andra stackare som köpt Morrisar. Hade världen varit en bättre plats då?

Så var det dags, då. Efter en liten tur mellan Malmö och garaget – Betty var lätt drogad på Stesolid, och det märktes – var det dags för Bettys operation. Hon skulle få en ny förgasare, den gamla har ju visat allvarliga brister. Faktaruta: en förgasare i en gammelbil är väl närmast att betrakta som ett av hjärtats kranskärl på en människa – om det inte kan leverera soppa till pumpen, så lägger pumpen (motorn) av. Enligt en av Hr Händigs nära bekanta är detta rent tekniskt att betrakta som ”byte av hjärtklaff” och inte ”bypassoperation”, men den diskussionen lämnar vi därhän nu. Jäkla hårklyverier. Här ska bara visas kladdiga operationsbilder och förhoppningsvis ska resultatet bli bra.

Så…vi kollar på originalet vs 175-kronorsdonatorn från Bettys hemland:

Originalet (t v ) lider av nån sorts tilltäppthet som inte ens ers händighet klarar av att bota. Återstår alltså att byta ut eländet mot en s k ”known good unit”, dvs en förgasare som funkade när dom demonterade den för x antal år sedan. Denna donator syns t h i bild. (Tejpen som sitter för insuget ska förhindra att småbarn pillar in leverpastejmackor och hundvalpar i förgasaren. Den avlägsnades före operationen.)

Sen kommer då själva operationsbilden – Dr Händig in action:

(Äckliga grönskynkade operationsbilder kan ni se på närmsta kabel-TV-kanal, det slipper ni här.)
Här ser ni en stilstudie på en man som vet vad han gör, och gör det snabbt och effektivt, innan patienten ens hunnit kallna efter åkturen till sjukhuset/garaget. Notera att doktorn inte är klädd i overall, han bedömer nämligen operationen såsom varande en medicinsk bagatell. 

Resultatet. 20 minuter tog jobbet, alltså en veritabel bagatell. Precis som Dr Händig sa. Det röda i bilden är inte Bettyblod, det är ATF-olja från den nypåfyllda SU-förgasarens s k ”kolvdämpare”. Betty är f ö blåblodig. Såklart.

Strax efter att Betty vaknat efter narkosen – dvs den tid det tog för den händige att suga i sej ännu en mentholcigg – visade patienten svaga livstecken. Efter en stunds eftervård på uppvakningsenheten (justering av gas- och chokevajer samt tomgångsvarvtal) visade så till sist Betty sitt rätta jag. 

Hur det blev? Det blev SKITBRA, på ren svenska. En tomgång som en Rolex, hon svarar på gaspådrag som en nypolerad Bechsteinflygel och på motorvägen hem, fortfarande lätt drogad, gjorde hon lätta 110km/h, till en nallepratande Taxikurirs förvåning. Han blev bara så omkörd…och totalt ägd. På motorvägen. Utan att choken behövde vara ute, utan knackningar i motorn och utan svettband i pannan på piloten.

Nu återstår att se långtidseffekterna. En av dessa är att Betty bara måste köras hem till staden och provas med den nya hjärtklaffen några dagar. Så är det bara. Hon blev så mycket starkare, piggare, rappare. Rappare? Ja…Timbuktu, ni vet..
Äsch. Glöm det sista – det är bara er händige som befinner sej i nåt slags tramsigt glädjerus. Sa nån lustgas?

Tänk er en 50+ bilhandlartyp som levt ett helt liv på tunnbrödrullar, starköl och annan otjänlig föda som intagits på konstiga tider, gärna ihop med 40 ciggisar om dan. 
Sagda bilhandlare befinner sej plötsligt med buken upp på hjärtakuten, och han fattar noll. Så får han sin bypass (nåja, klaff- ,då) operation och kan börja leva på riktigt igen. Och det gör han. Med brudar, sprit och bilar, sin vana trogen, men fler och bättre.
Och..han gör det i hundratio knyck nu, inte åtti. Och han har plötsligt inte Aron på vänster skuldra, viskandes ”skroten ligger till höger”…fattar ni? Så bra mår Betty nu. Äh. Ni begriper ju ingenting.
 Bra blev det i alla fall. Jävligt bra.   

Vem Aron är? Tja…ägaren till skroten, kanske?

Vinter blev det, även i år. Snorigt på vägarna, och SALT överallt. Det är nog saltet som avgör att Betty ska in i garage nu. Tillbaks till underjorden, liksom, och det tror den händige inte att hon gillar. Skillnaden den här gången (jämfört med för 18 år sen) är att hon garanterat får dagsljus i ögonen till våren, och varm asfalt under tofflorna. En skillnad till: den enfaldiga Peugeot:en som var tant Bettys malätna sällskap under alla åren har gått till dom sälla franska (betal-)motorvägarna och ersatts av ett par betydligt yngre (och vackrare)italienska fullblod på två hjul.

Undrar just hur dom kommer överens, dom där damerna, när vi inte ser dom. Tant Betty vs två läckra skönheter – kan bara gå på ett vis, väl? Catfight?  Ger dom varann tjuvnyp i form av repor och rostprickar när dom har tråkigt? Kanske bäst att ta av batteriet på Betty så hon inte får för sej att köra över italienskorna när känslorna svallar..

Nä, vi tror nog det kommer gå bra. Dom kompletterar varandra rätt bra. Den trygga, sävliga mot dom eldfängda och fåfänga.

Apropå eldfängd, ja. Betty har ju lidit av alltför stort alkoholintag hela sommaren/hösten, nåt som troligen berott på att hennes andningsorgan (förgasaren) varit slitet. Det har inte spelat så stor roll att hon har druckit lite mycket, men det är irriterande (även om det inte drabbar nån fattig). Det värsta är att förgasaren har läckt lite när sommaren var som varmast och därmed har svinat ner fröken Fjupps fläckfria motorrum på ena sidan.  Sånt tolererar fjuppskan inte – lika lite som hon tolererar en hårslinga som ligger fel eller ett syftningsfel i en damtidning. Perfekt ska det vara.

Så: nu tar Hr Händig fram verktygen och byter förgasare. Samt städar  motorrum så att det återigen kan framkalla rysningar av välbehag i frk Fjupp när hon sakta stryker de behandskade fingrarna längs den blågrå lacken.

Byta förgasare? Finns det såna att ”bara byta ut”? Jajamensan. Storsinnade engelsmän har köpt miljontals Morrisar, så reservdelstillgången är god - på andra sidan Nordsjön. Med rätt kontakter kan man hitta välbevarade Morrisbitar till stöldpriser – vad sägs om en komplett, genomgången och fungerande förgasare för hundrasjuttifem svenska kronor? Inklusive porto från öriket, ska tilläggas. DET kallar den händige ett fynd. Det hade man inte fått en packningssats för ens om man köpt i Sverige. För att inte tala om portot.

175spännsförgasaren

175 spänn. Ja jäklar. Den förgasaren ska alltså stoppas in i Betty omgående efter att hon hamnat i garaget. Ett litet reportage från transplantationen kommer snart. Peang, syster?

Eder hr Händig
(ni som kliar er i huvet över antalet italienska fullblod i texten ovan…klia på. Förklaring kommer)