Igår hände det äntligen. Äntligen? Ja. Alla som har gamla bilar VET att förr eller senare blir dom stående med ett fel dom inte kan fixa vid vägkanten. Ju längre tid det tar innan det händer, desto större blir risken att det kommer hända. För händer gör det.
Så Bettys 50-åriga tillförlitlighetsrekord fick ett snöpligt slut. Bettys bensinpump beslutade sig nämligen för att sluta fungera, troligen p g a åldersskäl. Den hade ju fått nytt liv (via handpåläggning av den händige) redan hösten 2007 (vid dom första startförsöken) och har tickat på sedan dess. Men: ingenting varar ju som bekant för evigt, och igår var dess saga slut. Igår ja – efter sex plusgrader på dan och strålande sol beslutade den händige att köra till grannstaden för att hämta en reservdel till frk Fjupps Vespa, vars motor just ligger i delar på hennes köksbord.
Turen till grannstaden påbörjades på tidiga kvällen och fick alltså ett abrupt slut bara en kort stund senare. Och inte var som helst heller. Helt fel läge, liksom. När sånt här händer önskar man sej såklart att det
a) ska vara nära hemmet/parkeringen så man i värsta fall kan släpa hem liket med hjälp av adrenalin och handkraft
b) ska finnas ficklampa, verktygsuppsättning och väl insmord reservdel av rätt modell i bagageluckan
c) ska vara varmt och ljust ute
Och var hände det? Jo, såklart precis efter en motorvägspåfart. Eller, nja – snarare mellan en påfart och nästa avfart. Inte en gatlykta att skåda. Inga verktyg i bilen. Ingen ficklampa i bilen. Reservpump? Ha! Och f*cking SVINKALLT ute, för…..den där värmen tidigare på dagen höll just på att omforma sig till dimma, blåst och minusgrader. Iskristallerna formerade sig snabbt i den händiges mustasch när han saktmodigt promenerade 300 lagstadgade metrar för att placera ut en varningstriangel så att de förbivrålande BMW-hajstimmen och långtradararmadorna skulle kunna undvika att platta ut stackars Betty till en grå fläck i asfalten.
Menlösa försök att knacka igång pumpen (utan annat ljus än en trött tändare och andra verktyg än en nyckelknippa) följde. Det engelska standardtricket (som benämns ” a sharp whack from a heavy object” på Morrisforumet) fungerade inte, och då fanns bara en utväg kvar: skammen. Och mobiltelefonen.
Hr Händig hade inte bara svinkalla händer när han slog numret till räddningen, han hade svintur också. Räddaren – som vi kan kalla Hr W – hörde signalen av misstag, för han hade lagt av sej telefonen för dagen för att ostört kunna ägna sej åt annat än jobb. Och han svarade. Och han körde flera mil för att rädda en arbetskamrat (och halv Morrisägare) ur skiten, i detta fall en svinkall natt i väntan på en tvåtusenkronorsbärgare. Heder åt dej, o kollega och hjälte!
Transporten till garaget i Lund blev odramatisk. Hr W har nämligen en urstark modern (tysk) bil med automatlåda. Lägg därtill en portion skicklighet och en bra bogserlina så förstår ni att den förfrusne var i goda händer.
(Han förblev inte förfrusen för länge heller, för väl hemkommen svalde han raskt en hyggligt stor och hyggligt halvrökig whisky och gick ner och solade i kärringagrillen på torget en halvtimme. Utan fläkt. Med rabatt – det tycktes vara nåt fel på betalautomaten. Därefter var både kropp och själ ovanför nollpunkten igen.)
Nu ska alltså Betty få en ny bensinpump. Fortsättning följer. Inledningsvis ligger en efterlysning ute hos dom engelska Morrisdyrkarna, och går det lika bra med soppapumpen som med förgasaren så är Betty snart i trafik igen.
Bilder på gårdagens övningar? Nä. För mörkt, för kallt, för mycket nederlag för att fastna på bild. Sorry 
Och jäklar vilken tur att det var den händige som körde just denna dag. Han tappar inte koncepterna så lätt som vissa andra som brukar köra Betty. Jag kan ana hur stackars fjuppsan hade slitit sitt röda hår om detta hänt henne. Hon är ju så klen också, stackarn, så hon hade väl blåst bort av vinddraget från nån holländsk långtradare som vrålade förbi..puh. Halvt flintis, helt vansinnig och dessutom utblåst i Öresund mitt i natten. Jösses, vilket öde. Tur i oturen.
